Vi äger ingenting - Térrebas berättelse om natur och rättigheter

För mig var det viktigt att utlandsstudier skulle erbjuda autentiska och äkta upplevelser. Jag ville uppleva hur det faktiskt är att bo i Costa Rica, något som vi får testa under 5 veckor i en värdfamilj. Även om vi bor i extra fina hus resten av tiden, får vi uppleva en äkta costaricansk stad med få turister. Om du vågar trotsa de norska sociala normerna, lyfter blicken och hälsar på folk på gatan, blir du mött med varma leenden och glada hälsningar. Det finns också goda möjligheter att öva på sin spanska, oavsett vilken nivå du studerar på. På en bussresa från San Isidro till Quepos började jag prata med två personer som glatt justerade språknivån så att vi kunde kommunicera. Detta ger både stor glädje och en känsla av att ha lyckats.

Vi är också otroligt lyckliga som har fältchefen Raquel. Hon är angelägen om att visa allt det vackra Costa Rica har att erbjuda, både kultur och natur, men även de mer utmanande aspekterna. En av dessa fick vi uppleva genom en dagsutflykt till Térreba. Térreba är ett skyddat område där en av många ursprungsbefolkningar i Costa Rica bor. Där blev vi mottagna av far och son som skulle berätta om och visa oss deras område genom en vandring.

Vi hade redan fått en del teoretisk insikt i hur ursprungsbefolkningen och deras områden behandlades av de costaricanska myndigheterna. En sak var att läsa om detta, men att höra det från människor som faktiskt har varit mitt i det, var en helt speciell upplevelse. Costa Rica är känt för hur de gick från att utnyttja naturen alltför mycket och därmed förstöra stora områden med skog, till hur de vände denna trend och återfick grönområden. Många pekar på Costa Rica för att visa att det inte är för sent att vända när det gäller frågor om hållbarhet och naturvård. Deras ansträngningar för att reversera förstörelsen var imponerande. Men det hade också sina skuggsidor.

Efter en brant backe i röd lera, omgiven av kor, hästar och åkrar kom vi upp till ett område med tät skog. Här berättades det för oss om hur ett initiativ som startades för 45 år sedan nu var anledningen till denna täta skog. En grupp bröder hade bestämt sig för att ägna sina dagar åt att plantera skog. De började med pyttesmå plantor som så småningom växte och blev stora träd. Många hade trott att de var galna, eller lata som spenderade sina dagar på detta sätt istället för att ha ett vanligt jobb. Han berättade att det var svårt. Vissa perioder hade de inte tillräckligt med mat, kläderna var slitna och det kunde kännas hopplöst. Men idag är de stolta över sitt arbete, och säger att det är deras gåva till andra människor – en skog som ger ren luft och frisk energi.

Dessa osjälviska handlingar gjorde nästa punkt på programmet extra emotionellt. Vi fick höra om hur myndigheterna har förtryckt, lurat och tillåtit våld mot sin egen ursprungsbefolkning. Han började med att berätta om hur myndigheterna ville bygga dammar i Térreba. Myndigheterna lovade att det handlade om små konstruktioner som inte skulle ha någon påverkan, varken på människor eller natur. Dessutom skulle det ge ekonomisk tillväxt för området eftersom det skulle komma arbetare från andra platser. I verkligheten blev området överbefolkat, och kapaciteten i hälsovårdstjänsterna blev överbelastad. Det var också periodvis för lite mat, vilket ledde till olaglig slakt av bland annat ursprungsbefolkningens husdjur. Den ekonomiska tillväxten uteblev eftersom arbetarna transporterade mat och det de behövde från San José istället för att köpa lokalt. Térreba var tvungen att kämpa flera år innan utbyggnaden slutligen beslutades stoppad. Men i hemlighet fortsatte utbyggnaden, och det påstods att de bara gjorde undersökningar i området.

Berättaren var samlad och lugn när han delade med oss. Kanske hade han fått sin ro från den rena luften i skogen som han själv hade varit med och planterat. Eller hade han bara accepterat att situationen var som den var? En annan stor utmaning som ursprungsbefolkningen i Térreba står inför är förlusten av territorier. Mark som enligt Costaricansk lag ska vara skyddad äts ständigt upp av andra människor som tar för sig, utan att stöta på motstånd från myndigheterna. Uthyrare och bönder tog så småningom så stora delar av området att ursprungsbefolkningen tvingades flytta till andra platser i landet för att få egen mark. Efter många år med tomma löften om hjälp valde några från Térreba att ta saken i egna händer och började aktivt ta tillbaka sina landområden. Detta slutade på det mest tragiska sätt, och en medlem blev dödad. Detta fick inga rättsliga konsekvenser eftersom gärningsmannen påstod självförsvar, vilket har lett till ännu större misstro mot myndigheterna och lagstiftningen för ursprungsbefolkningen i Térreba.

En av anledningarna till att den här utflykten och historien berörde mig så starkt är på grund av likheterna med ursprungsbefolkningen i Norge. Både samerna och Térreba har varit, och måste fortfarande, kämpa mot stora 'gröna' utvecklingsprojekt som vindkraft och dammar. Båda har upplevt kolonisering och har blivit tvingade bort från sitt levnadssätt och sin identitet. Trots rik kunskap om natur, förvaltning och miljö, blir både ursprungsbefolkningen i Térreba och samerna ignorerade i beslutsprocesser. Det är uppenbart att bilden av Costa Rica som demokratiskt och grönt har några stora brister. Detsamma gäller Norge som framstår som förespråkare för mänskliga rättigheter, men som inte tillräckligt värnar om samernas rättigheter.

För mig var detta en otroligt lärorik upplevelse som öppnade mina ögon – inte bara för det som händer i Costa Rica, utan också hemma i Norge.

Jag vill avsluta detta inlägg med några fina ord från berättaren i Térreba:

Vi kommer till världen utan att äga något, och vi lämnar världen utan att äga något. Vi är här endast för att förvalta naturen och dess resurser.