Nu när jag har kommit in i rutinen här i Pokhara, tänkte jag visa er hur en typisk studievecka ser ut.
Vi börjar dagarna tidigt. Den senaste veckan har en liten grupp av oss börjat träffas kl. 7.30 på taket för att meditera tillsammans. I ett annars socialt liv fullt av intryck har detta varit ett riktigt bra sätt att starta dagen på, innan vi går till föreläsningen klockan nio.
Från 9 till 13 är vi i klassrummet, och under terminen kommer det flera professorer och gästlärare. Vissa dagar har vi seminarier efteråt – bland annat introduktion till akademisk läsning, eller diskussioner där vi reflekterar över teman och frågeställningar relaterade till det som presenterats i föreläsningarna. Sedan är det lunch på Little Windows där vi serveras utsökt vegetarisk mat. Här kan vi också köpa dryck, och en iskall cola (som faktiskt bara kostar 7 kronor!) är inte fel när solen gassar.
En gång i veckan har vi "Shut up and read". Konceptet är ganska uppenbart i namnet: vi samlas på ett café, sitter i tystnad och läser kurslitteratur, innan vi tar en paus och pratar lite med varandra. Helt frivilligt, men ett mycket trevligt och effektivt sätt att få lite läsning gjord.
Eftermiddagarna står öppna för oss att använda som vi vill, och Pokhara har mycket att erbjuda av både lugna och utmanande aktiviteter. Just nu börjar regnperioden närma sig sitt slut, och för första gången kan vi se konturerna av bergen. Från takterrassen på hotellet kan vi skymta både Annapurna South och den ikoniska Macchapuchhre, eller Fishtail som den också kallas.
För att ta tillvara på solen bestämde vi oss en dag för att åka till ett vattenfall strax utanför staden. Efter säkert hundra trappsteg neråt, kom vi ner i dalgången. Det var magiskt att komma ner i dalen där floden slingrar sig genom landskapet, och vi kunde svalka oss i de djupa poolerna. I vattenfallen kunde vi skymta regnbågar, och trycket var så kraftigt att det kändes som en hagelskur, och vi höll nästan på att tappa balansen när vi försökte gå igenom. På väg upp igen stötte vi på en grupp pojkar som sprang upp och ner för trapporna – med stenar på ryggarna. Vi pratade lite med dem, och det visade sig att de tränade inför antagningen till de brittiska Gurkha-styrkorna, bara några dagar senare. Detta är en av de mest attraktiva karriärvägarna för unga män i Nepal – det handlar inte bara om status, utan också ett löfte om en bättre framtid med ekonomisk stabilitet, samt brittiskt medborgarskap i lasten.
En annan dag gick vi ner till sjön för att hyra SUP-brädor. Att bara paddla runt, bada och flyta medan bergen tittar fram bakom kullarna – det är helt enkelt något alla studenter här borde prova. På kvällen tycker jag också om att promenera längs strandkanten, och jag hittar gärna en mysig plats att sitta och läsa på, medan jag ser solen spegla sig i vattnet.
Så kom den första helgen då vi hade möjlighet att göra planer för flera dagar. Medan många valde att resa till en söt liten by, bestämde jag och två andra oss för att åka på en "tyst meditationsretreat". Vi fick allt annat än tystnad – men kanske var det just därför vi lärde oss något. Det vi trodde skulle bli en helg i tystnad och reflektion blev istället 11-timmarsdagar med timslånga monologer om buddhismens lära – lite krävande, men ändå upplysande. Personligen skulle jag nog ha kallat helgkursen "introduktion till en buddhistmunks liv". Lyckligtvis tog vi det med ett leende, och föreläsningarna ledde till diskussioner och samtal som förde oss närmare varandra. Medan vi kämpade med att hålla samma positioner på meditationskuddarna på golvet, satt munken orubblig och talade från hjärtat. Jag har aldrig fyllt i så många sidor i min anteckningsbok under en session.
Om det är en sak jag har lärt mig under de första tre veckorna i Nepal, så måste det vara att flexibilitet är nyckeln till allt. Saker och ting blir sällan precis som planerat, eftersom både vädret och strömavbrott (som inträffar flera gånger om dagen) har sin egen vilja här. Att vakna av åskdån, eller bli fast på ett café på grund av kraftigt regn och blixtar är något man nästan bara måste vänja sig vid. Men jag tycker det är spännande och en hälsosam förändring från Norge.
Detta är alltså en "vanlig" vecka i Pokhara – i den mån jag kan kalla något vanligt här. Här vaknar jag varje dag utan att ha en aning om vad dagen kommer att föra med sig, och just det gör vardagen här till ett litet äventyr, där även de enklaste sakerna kan bli till oförglömliga upplevelser.
