En dag på en gauchoranch

Ända sedan vi gjorde några snabba Googlesökningar i början av vistelsen hade vi känt till gauchokulturen och möjligheten att åka ut från staden för att uppleva den på nära håll.

Gauchos är traditionella argentinska herdar och bönder. De är väldigt skickliga med hästar och har en lång tradition av sång och musik. (Siverts, 2024)

Idag har några av gauchogårdarna ställt om sin verksamhet till turism. En av dessa traditionella gårdar bestämde vi oss för att besöka. Det är inte bara lite roligt att vara riktig turist för en dag, vi ville också lära oss mer om den här kulturen som fortfarande bedrivs på traditionellt vis, och inte minst skulle vi få rida häst.

Vi bokade biljetter till en ”Gaucho ranch day tour” på Tripadvisor för runt 1500 norska kronor.

För fattiga studenter tunnade betalningen ut plånboken lite obehagligt mycket. Men jag hade läst ett blogginlägg på Destinationless Travel från några som hade varit med om en liknande upplevelse, och det lät som att man skulle få en hel del för pengarna, så vi tog chansen och körde på.

Klockan halv nio på morgonen blev vi upphämtade utanför vandrarhemmet där vi bor. Där träffade vi vår guide, Vane. På vägen till gården lärde hon oss om vägarna vi åkte på och historien om gauchos.

Historiskt sett var de ”mestiser” och hade därmed arv från både ursprungsbefolkningar i Sydamerika och spanska kolonisatörer. Ordet gaucho kommer från gammalspanska och betyder föräldralös.

På 17- och 1800-talet hände det att rika stadsbor fick barn med någon under sin egen samhällsklass. Lösningen för att undvika skammen som följde var att skicka barnen ut på landet, till gauchos, där de oönskade barnen till slut själva blev gauchos.

Vi fick också berättat för oss om gauchons klädsel. Än idag bär de de traditionella lösa skjortorna, praktiska byxorna och stora hattarna. Guiden Vane sa att de behöver lösa kläder så att de kan röra sig fritt när de arbetar med djuren. Hattarna är till för att skydda dem från den starka solen som de kan stå under hela dagen.

På väg till gården stannade vi i den lilla staden San Antonio de Areco.

Precis som staden är kyrkan gammal och rik på historia. Inne i kyrkan fanns det plattor som tillhörde olika familjer som hade bidragit ekonomiskt – ju längre in i kyrkan, desto större bidrag och desto närmare Gud.

Enligt Vane var staden full av hundälskare. Alla hundar, både de med och utan ägare, blev tydligen väl omhändertagna. De hade till och med tillåtelse att följa med in i kyrkan.

Efter den hundälskande staden var nästa och sista stopp gauchogården. Tillsammans med vår huvudsakligen amerikanska turistgrupp blev vi mottagna med ost, bröd och vin, eller lemonad.

Gården var full av djur, allt från hundar och katter till påfåglar. Och de amerikanska turisterna var verkligen speciella typer. Det fanns alltså mer än nog med underhållning medan vi väntade på vår tur att rida.

När vi skulle få tilldelat vår egen häst var det till slut bara jag och min kompis kvar som skulle få varsin av de två sista som var lediga. Jag sa till henne att jag hoppades att jag skulle få den som helt enkelt såg ut som en lite slapp åsna.

Jag har nämligen inte ridit särskilt mycket tidigare, så jag var lite rädd för de stora hästarna som såg ut att vara fulla av kraft.

Det gick ändå bra att jag inte fick den där slappa åsnan till häst, för hon var faktiskt precis lika slapp som hon verkade. Hon som till slut red Margaritha, som hon hette, låg runt 20 meter bakom resten av gänget under större delen av turen.

Efter ungefär tjugo minuters ridning pratade vi lite med gauchon Juan, som hade lett oss genom turen, och fick veta att Margaritha var hans egen häst som bodde på en helt annan gård.

Även om det var väldigt roligt att rida räckte det absolut med en så kort tur för någon som mig som inte har särskilt mycket erfarenhet av hästar.

Hur som helst var vi tvungna att avsluta turen, för då var huvudmåltiden klar. En riktigt traditionell grillmåltid med utsökt argentinskt kött.

Asadon, som grillmåltiden heter, är inte bara en måltid, det är en kulturell tradition, vanligtvis genomförd på söndagar med familj och vänner. Vi fick det ena köttstycket efter det andra serverat och åt tills vi var proppmätta.

Men det var inte slut där, för vi skulle också få dessert. Även efter den enorma måltiden var jag inte svårövertalad när jag fick veta att desserten var glass.

De italienska immigranterna tog nämligen med sig traditionen av otroligt god glass till Argentina. Vi tog med glassen till ett område med bänkar under stora träd som gav skugga från den stekande solen.

Framför oss hölls en dansshow av lokala dansare till livemusik på gitarr. Danserna var ett urval av traditionella från olika områden.

Före varje dans fick vi veta var den kom ifrån, vilka kännetecken den hade och varför. Till exempel var dansen från området där vi befann oss lugn och utan stora rörelser i kvinnans kjol, något som speglade landskapet vi satt i.

Till slut kom gauchon Juan och Margaritha ridande. Vi hade fått besked om att inte applådera förrän showen var slut för att inte störa hästen.

Man kunde snabbt förstå varför, för det första han gjorde var att ställa sig upp på hästen, så hon lät sig välta över på sidan. Hästen som tidigare hade vägrat att följa efter ledet under ridningen gav nu efter för gauchon på ett sätt jag inte trodde var möjligt för en häst!

Juan lade sig ner mellan hästens ben. Jag hade läst på bloggen om en liknande upplevelse, och där stod det att gauchos gjorde detta under inbördeskriget i Argentina för att skydda sig om natten.

Stämningen var alldeles särskilt lugn, och vi fick verkligen se hur skickliga hästtränare gauchos är.

Helt till sist kördes vi den en och en halv timme långa resan hem igen. Då kände jag mig som en riktig turist i det här landet som jag fortfarande vill lära mig mycket mer om.

I kombination med att vara väldigt underhållande kände jag att jag fick se en helt ny del av kulturen – något utanför det hektiska stadslivet som jag har börjat vänja mig vid.

Även om dagen kostade mer än de vanliga aktiviteterna här i stan skulle jag säga att det var värt det.

Med tanke på hur flexibla de var med att hämta oss var som helst i staden, hur mycket god mat och dryck vi fick och aktiviteterna vi fick delta i, fick vi absolut valuta för pengarna!

Källor:

• Destinationless Travel. (2025, 25 september). 8 saker att veta INNAN du bokar en gaucho-tur i Buenos Aires + recension.Destinationless Travel. https://destinationlesstravel.com/gaucho-tour-buenos-aires/
• Siverts, Henning: Gaucho i Store norske leksikon på snl.no. Hämtad 9 mars 2026 från https://snl.no/gaucho