Evig sommar: Tre veckor med strandliv i Costa Rica

Dagarna här har en egen rytm, styrd av värme, tidvatten och hur bra vågorna är. För det mesta kretsar min tid här kring havet, och strandlivet har blivit en naturlig del av vardagen, i det som känns som en evig sommar.

Jag har tillbringat mycket tid på stranden i Manuel Antonio, bara tjugo minuter från Quepos med buss. Sanden är mjuk och vattnet är varmt och inbjudande.

Det är en plats där man kan stanna i många timmar, vare sig man badar, läser en bra bok, spelar Uno eller bara tittar på vågorna och låter tankarna vandra.

Vi har åkt hit på helgerna, efter skolan ibland för att titta på den fina solnedgången, eller på morgonen för att surfa.

Det är en bra strand för nybörjare, eftersom vågorna oftast inte är för stora och det finns många som erbjuder surflektioner eller uthyrning av brädor längs stranden.

Förutom att surfa har jag också vandrat i nationalparken i Manuel Antonio och varit på kajaktur i mangroven.

Detta har påmint mig om hur många olika landskap det finns på ett relativt litet område, även om jag tillbringar mycket tid vid stranden.

Det som slår mig mest i Manuel Antonio är hur djungeln ligger precis intill stranden.

Gröna växter möter havet på ett helt unikt sätt: apor som klättrar i telefonledningarna, papegojor som flyger bland trädtopparna, medan människor rör sig mellan sand och vågor.

Det är en otroligt fin plats som är lätt att romantisera, men samtidigt blir det tydligt att detta är ett ekosystem, ett livsområde och en ekonomisk resurs, allt på en gång.

Till skillnad från detta har jag tillbringat en del tid på Nahomi, stenstranden i Quepos, som ligger bara en kvarts promenad från där vi bor. Här är stämningen annorlunda, mer vardaglig och med färre människor. Det känns mer lokalt än tillrättalagt, och det är inte många turister här.

På globala miljöstudier pratar vi mycket om ekoturism. Nationalparken i Manuel Antonio är ett tydligt exempel på ekoturism i praktiken.

Målet är att skydda den biologiska mångfalden, samtidigt som området ger inkomster till det lokala samhället.

Stränderna inne i nationalparken var otroligt fina, och med betydligt färre människor på grund av det begränsade antalet biljetter som säljs varje dag. Sanden var ännu mjukare, och djungeln var riktigt frodig.

Vi såg många djur, både sengångare och olika insekter, och särskilt många apor. Vi såg till och med den giftigaste ormen i Costa Rica, vilket var väldigt häftigt. Men precis utanför parkgränserna är verkligheten en annan.

Ekoturism kan bidra till ökat tryck på områden som egentligen ska skyddas, och området är fullt av hotell, fritidshus och restauranger. Att gå från en stillsam stig i nationalparken till att se ett stort lyxhotell precis utanför gjorde kontrasten väldigt stor.

En annan tankeväckande upplevelse var utflykten med klassen till Jacó och Playa Hermosa, som är erkänd som ett World Surf Reserve. Här är stadens identitet starkt knuten till havet och strandlivet.

Surfkulturen är både lokal och global, och surfare från hela världen samlas här. Men Playa Hermosa illustrerar också förhållandet mellan utveckling och naturskydd, något vi diskuterar mycket i studierna. Precis vid stranden har det byggts många hus och hotell där det tidigare fanns våtmark.

De har byggt en kanal för att torka ut landet, vilket har lett till att djur försvinner och det skadar ekosystemet.

Vi träffade också en arkitekt som arbetar i kommunen i Jacó, och han berättade för oss hur de arbetar med att återta den maritima zonen. Han sa att Jacó kanske är det mest påverkade strande ekosystemet i landet.

Hus som har byggts för långt ner på stranden med staket som stoppar vågorna. Genom att förstöra sköldpaddornas naturliga habitat hindrar det dem från att komma tillbaka till stranden för att lägga ägg.

Detta gjorde intryck på mig. Strandlivet i Costa Rica är mer komplext än det verkar vid första anblicken. Det handlar inte bara om solnedgångar och tidvattentabeller, det handlar om att leva med naturen och inte mot den.

Efter tre veckor börjar jag förstå att ”evig sommar” inte bara är en romantisk dröm. Det är också en bild av ett annat sätt att förhålla sig till natur, tid och gemenskap.

För mig har strandlivet blivit en påminnelse om att hållbarhet inte bara är ett politiskt mål, utan en daglig praktik. Natur och samhälle är inte motsatser, utan delar av samma sommar.