Att lära sig att berätta mer än en historia

Mycket av de bilder och videor från afrikanska länder som jag tidigare har sett på sociala medier har varit kopplade till fattigdom, nödhjälp eller mindre utvecklade områden.

Även om jag hela tiden har varit medveten om att detta inte visar hela historien, bidrar det ändå till att forma vissa förväntningar på hur landet ska vara.

Den här veckan såg vi ett TED-talk som heter ”The Danger of a Single Story” av Chimamanda Ngozi Adichie i klassrummet.

Hon pratar om hur farligt det kan vara när vi bara har en enda berättelse som definierar en människa eller ett land. Hon berättade att problemet med stereotyper inte är att de nödvändigtvis är fel, utan att de är ofullständiga.

Det fick mig att tänka på Ghana och den uppfattning som många har om Ghana, men också om afrikanska länder i allmänhet.

En av kvällarna sitter vi tillsammans och äter middag när en av de ghananska studenterna delar med sig av maten de har tagit med hemifrån.

Vi fick se hur det var tänkt att rätterna skulle ätas och fick förklarat för oss vad de bestod av. Samtalen gled så småningom över till de färgglada kläderna som många ghananer har på sig, olika färgstarka skjortor och klänningar sydda i afrikanska mönster.

De lokala studenterna berättade hur vi kunde köpa tyget på den lokala marknaden och få precis vad vi ville uppsytt hos de lokala skräddarna.

Upplevelser som dessa har fått mig att fundera ännu mer på hur vi pratar om fattigdom.

Ofta handlar det om ekonomiskt kapital, som inkomst och materiella resurser. Samtidigt begränsar denna definition i hög grad sättet att uppfatta rikedom på.

Dessa möten har fått mig att fundera över hur rikedom också kan uttryckas genom öppenhet, gemenskap och viljan att dela med sig av kunskap och erfarenheter.

Studentvardagen här är mycket varierad och sammansatt. Den består av att diskutera olika teorier om fattigdom, men också av att tillbringa två dagar i veckan på stranden.

På föreläsningarna lär vi oss om kolonialhistoria, och i helgen besökte vi Cape Coast Castle. Där fick vi se och höra om slavhandelns historia och vilket inflytande den fortfarande har på samhället och världen idag.

Det är denna sammansatta vardag som gör att jag känner ett ansvar för hur jag väljer att berätta om vistelsen.

Det är väldigt lätt att dela bilder från stranden och berätta om allt som är annorlunda än hemma (och ja, det är i stort sett allt). Samtidigt är det lätt att lyfta fram de intryck som är tyngre, som besöket på Cape Coast Castle.

Båda delarna är Ghana. Men ingen av dem berättar hela historien.

Ghana är inte antingen eller. Det är både en tung kolonialhistoria och en nutid präglad av gemenskap och optimism. Det finns strukturella utmaningar, men också människor som utbildar sig och ser framåt.

När Chimamanda Ngozi Adichie talar om farorna med en ”single story” handlar det också om makt. Vem kan definiera ett land? Vilka erfarenheter nämns?

Som student i Ghana har vi möjlighet att se flera sidor. Det är just det som gör det så viktigt att vara medveten om hur vi förmedlar det vi upplever vidare. För kanske handlar det inte bara om vad vi lär oss, utan om hur vi använder det när vi kommer hem till Norge.

Därför försöker jag vara medveten om vad jag själv väljer att lyfta fram när jag berättar vidare om Ghana.

För min del betyder det här:

• Att försöka visa fler sidor av platserna jag besöker, inte bara det som sticker ut eller bekräftar de typiska föreställningarna om hur det ska vara
• Att tala om både utmaningarna och glädjen och samtidigt försöka förstå varför saker är som de är.
• Att ta mig tid att prata med och lyssna på människorna jag möter här. Låta deras perspektiv få utrymme i det jag berättar för dem där hemma.
• Att vara ärlig med det jag inte helt förstår, i stället för att låtsas att jag har hela bilden.