Övertänkande, oro och verkligheten

Jag har aldrig flugit ensam förut. Under flygresan ner till Costa Rica var jag fylld av känslor.

Rädd för om jag hade kommit ihåg att packa allt i resväskan eller om folk på utbildningen skulle vara trevliga, och spänd på hur kulturkrocken skulle bli. Skulle jag få några vänner? Skulle lokalbefolkningen se oss som en börda?

Vettskrämd och spänd satt jag och funderade över dessa frågor. Hur skulle det här gå?

Låt mig bara börja med att säga att allt har gått bra! Över all förväntan. Sedan flygresan ner har dagarna varit fyllda av ren lycka.

Om du funderar på att åka ner utan att känna någon i förväg, som jag gjorde, ska du veta att det är värt det. Jag hade fjärilar i magen när jag funderade på att tacka ja till studieplatsen.

Innan jag åkte råkade jag se en video med Tom Holland där han pratade om de där fjärilarna i magen. Han sa att man i stället för att uppfatta dem som en varningssignal borde se dem som inre applåder.

Så när allt i kroppen till synes försöker övertala dig att inte kasta dig ut i det nya, är det ett tecken på att kroppen egentligen uppmanar dig att göra det!

Det visade sig vara rätt för mig. Att resa hemifrån, bort från nära och kära till något helt nytt på andra sidan jordklotet, känns märkligt. Spänningen var blandad med stor rädsla.

Efter bara sex dagar har jag fått många goda vänner här. Vi är ett härligt blandat gäng. Några har redan studerat, upplevt Asien och fått känna på hur det är att vara vuxen i några år.

Sedan finns det de som, precis som jag, nyss har gått ut gymnasiet och inte riktigt vet vad de har gett sig in på.

Det är så roligt att få träffa människor från olika platser i Norge och Sverige. Genom den här utbildningen får jag träffa människor som jag kanske aldrig hade mött om jag inte hade åkt. Det visade sig att många av mina kurskamrater är hysteriskt roliga, med berättelser och intressen som jag skulle kunna lyssna på i timmar.

När det gäller lokalbefolkningen funderade jag mycket på hur det skulle vara för dem att vi kom. Skulle de bli irriterade över språkbarriären? Skulle de se oss som inkräktare? Skulle vi lyckas få till några bra möten med dem?

Svaret är att även detta visade sig gå bra. Människorna som bor här är otroligt vänliga och hjälpsamma. Till exempel slutade min rumskamrats telefon att fungera en dag. Vi letade efter reparationsställen och gick förbi ett litet hus några minuter från hotellet.

Lite oroliga för att de kanske inte kunde prata engelska gick vi in i butiken. Både min rumskamrat och jag är nämligen lite ringrostiga på spanskan från gymnasiet. Vi möttes av en äldre kvinna, som visade sig vara mamma till mannen som driver verkstaden.

Som väntat kunde hon inte förstå engelska. Hur skulle det här gå? Som alltid gick det bra. Både vi och kvinnan i butiken skrattade gott åt oss själva och varandra.

Med hjälp av ett telefonsamtal och vår gode vän Google Translate lyckades vi kommunicera oss fram till en lösning. Så även om man inte själv talar flytande spanska här nere finns det möjligheter att förstå varandra genom kroppsspråk och olika översättningstjänster.

Här gäller det också att prova sig fram! Av det jag har sett blir lokalbefolkningen väldigt glad när du försöker tala deras modersmål.

När vi befann oss i familjens vardagsrum för att reparera telefonen kom även kvinnans barnbarn in. Av det lilla vi förstod läser barnbarnet engelska i skolan. Därför ville mormodern att hon skulle översätta spanskan åt oss.

Blyg och ödmjuk stod barnbarnet där och log brett medan hon skakade på huvudet. Hela situationen påminde mig väldigt mycket om min egen mormor, som på samma sätt ville att jag skulle översätta det hon sa på norska till engelska i kassan under semesterresor.

Jag tror att det är viktigt att ta del av situationer som denna. Det är lätt att tänka att människor som bor på andra sidan jordklotet, med helt andra kulturer och traditioner än våra, är annorlunda än vi. Att de inte lever samma slags liv som vi. Ibland stämmer det, med tanke på kontrasterna mellan det snötäckta Norge och solskenet i Costa Rica.

Men även om klimatet är annorlunda är människorna som bor här inte så olika oss. Lokalbefolkningen här är vanliga människor, precis som vi. De har familjer fyllda av kärlek, de känner också rädsla inför att tala ett annat språk och de har samma vänlighet som de människor vi själva beundrar där hemma.

Det här är viktigt att ha i åtanke när man reser till ett annat land. För när man möter lokalbefolkningen med det här synsättet hittar man också glimtar av sådant som påminner en om hemma.

Dessutom får du utmana de fördomar du kanske bär på. Därför är mitt tips att försöka träffa och börja prata med lokalbefolkningen, på precis samma sätt som du gör med dina nya studiekamrater.

Vi har också hunnit prova på att surfa vid stranden i Manuel Antonio. Det är verkligen en dröm som har gått i uppfyllelse!

Vi har lärt känna ett gäng på stranden som har lärt oss att surfa, och en av dem satte på låten ”Elektrisk” av Marcus & Martinus medan han skrattade och dansade. Vem hade kunnat tro att den här norska hitlåten skulle dyka upp på en strand i Costa Rica!

Under den knappa vecka vi har varit här har jag fått uppleva livet precis så som jag drömde om att det skulle bli innan jag lämnade Norge. Det är läskigt att resa ner till något helt nytt och oförutsägbart, men det visade sig vara precis vad jag behövde!