Nepaleser – ett extrovert folk som är lätt att tycka om

Det första som har gjort starkt intryck är att jag har fått vänner i vartenda gathörn i mitt nya kvarter utan att egentligen anstränga mig särskilt mycket.

Så länge jag inte går med huvudet böjt över mobilen möts jag av ett leende, en nick eller ett hej – ”Namaste” – från dem jag passerar. Nepalesernas öppenhet och värme är något av det finaste jag har upplevt.

I Nepal är 30 miljoner invånare fördelade på bara 143 000 kvadratkilometer, varav cirka en femtedel av ytan är obeboelig.

Som jämförelse är vi 5,6 miljoner på 384 000 kvadratkilometer i Norge. Kanske är det därför nepaleserna verkar så öppna och sociala, just för att många olika folkgrupper från olika samhällsklasser bor tätt inpå varandra, mitt i den vilda naturen.

Sammanhållningen mellan Nepals många olika invånare verkar vara stark, och människor hjälper varandra med både stort och smått.

Att snabbt gå in på den lokala mataffären utan att prata med en enda annan människa, så som vi ofta gör i Norge, är omöjligt här, och det beror inte bara på att de saknar tekniken för att installera självbetjäningskassor i butikerna.

På min första dag i Pokhara tog jag en promenad längs sjön Phewa, som området där vi bor, Lakeside, omger. I slutet av strandpromenaden mötte jag en nepalesisk kvinna som höll i en bukett blommor.

Som den turist jag är frågade jag om jag fick ta en bild av henne. Vi pratade i ungefär två minuter innan det började ösregna.

Jag blev snabbt genomblöt och kvinnan, Sumitra Rana, drog med mig in under taket till restaurangen som hon och hennes man driver och hämtade en bänk som hon bäddade åt mig med kuddar och filtar.

Sedan satte hon några av blommorna från sin bukett i mitt hår. Vi pratade om allt och ingenting innan Sumitra visade mig videor på AI-genererade apor på TikTok medan hon skrattade. Här kan jag verkligen känna mig som hemma.

Men det är inte bara norska tjejer som jag som blir väl omhändertagna i Nepal. Jag anlände till landet bara en vecka efter att de katastrofala översvämningarna i Rasuwa-distriktet norr om Katmandu dödade över tusen människor och ledde till att över fem tusen fortfarande saknas i området.

Översvämningen drabbade både lokalbefolkningen och turister och har orsakat omfattande materiella skador.

Hela byar har förstörts av vattenmassorna. Kort efter tragedin strömmade nepalesiska hjälparbetare från alla delar av landet till för att hjälpa, och nepaleser som arbetar utomlands skickade stora summor pengar till återuppbyggnaden.

När jag frågade baristan Rooney på ett av mina nya kvarterskaféer i Pokhara om hans familj hade drabbats svarade han allvarligt ”in Nepal we are all family”. En kommentar som jag tror att jag kommer att minnas länge.

Det andra jag särskilt har lagt märke till efter en kort tid här är att våra privilegier som norrmän blir ovanligt tydliga i ett så pass outvecklat land som Nepal.

Tidigare har jag bara rest i Europa och Australien, så det var en positiv överraskning att kolla bankkontot efter de första dagarna på min nya studieort. Allt är otroligt billigt jämfört med Norge.

En riktigt god biffmiddag kostar cirka 1 000 rupier, alltså 61 norska kronor. På alla slags restauranger och i butiker står servitörer, kockar, hantverkare och försäljare redo att böja på huvudet och säga ”Namaste” så fort man visar intresse för stället.

Man känner sig speciell och mycket uppskattad vart man än går och får automatiskt lust att säga tack, ”Dhanyavad”, hela tiden för att återgälda gästfriheten och den djupa respekt man möts av.

En stor del av nepalesernas inkomster kommer från turism, vilket är fallet i stora delar av Asien.

Nepal behöver verkligen att turisterna fortsätter att komma på besök för att uppleva Himalaya, lära sig yoga eller äta nepalesisk mat. Därför känns det fel att bara betala 20 kronor för en middag eller 200 kronor för en fin ring i sterlingsilver.

För hur mycket hjälper det egentligen Nepal? Svaret är att de kronorna faktiskt räcker väldigt långt här. Särskilt nu när flera tusen människor har drabbats av översvämningen.