Vykort från Vietnam

Annika Sandström reste till Vietnam med Kulturstudier och läste utvecklingskunskap. Här är hennes berättelse om stränder, skolan, galen trafik och ett alldeles fantastiskt land.

Natten till den sjunde februari var då pappa körde mig till flygplatsen. Jag skulle ut på mitt livs hittills största äventyr, och jag skulle dit ensam, utan varken vänner eller familj. Det enda jag visste var att jag hade en flygresa till dit jag skulle, jag hade ett hotellrum och jag hade lektioner väl på plats. Och ja, jag var orolig, det bodde faktiskt en hel fjärilfamilj i min mage.

Staden jag och flera andra studenter kom fram till, där nere i ett varmt och klibbigt Vietnam den åttonde februari, var svart. Jag minns en minibuss och en chaufför som körde utan några som helst regler, och det jag minns tydligast var de miljontals motorcyklarna som körde med hela familjer på där utanför minibussen.

Den kommande veckan minns jag hur otroligt stort allt var,  det var nästan omöjligt att hitta. På grund av detta var vi ju tvungna att skaffa oss cyklar, vilket smidigast gjordes genom hotellet. På dessa tog vi oss runt i staden och till en av världens vackraste stränder. Staden blev förstås mindre med tiden (eller så var det vi som lärde känna den), och vi kunde cykla fram och tillbaka som vi ville utan att vara rädda för att tappa bort oss.

Snart började skolan. Eller föreläsningarna. Det var inte som att gå i skolan här hemma, det var helt annorlunda. Det var som att sitta mitt i undervisningsämnet; utvecklingsstudier. Vi blev hela tiden påminda om att vi faktiskt befann oss i ett
utvecklingsland, som går igenom det vi fick lära oss om. Det gjorde hela undervisningen mycket unik och man fick bättre förståelse för sammanhanget.

Trots att vi åkte till Vietnam för att studera gjorde vi självklart andra saker också. Vi var ute på flera fieldtrips, vissa anordnade av Kulturstudier, andra av oss själva. Vi var ute och åt massor med god vietnamesisk mat och besökte en av de
bästa krogarna jag varit på i hela mitt liv; Before and Now. Där fanns människor från hela värden.

När det var dags att åka hem kändes det som om vi hade varit där i kanske två veckor. Tiden hade bara pyst iväg. Det var väldigt tungt att lämna allt och säga hej då, men det var ett måste. Så här i efterhand önskar jag att jag hade stannat upp och gripit tag i allt som hände runt mig när jag väl var där,
lite oftare.

Detta var verkligen något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Ta chansen om du får den, du kommer att älska det!

/Annika Sandström, student Kulturstudier.