Nicaragua i korthet

”För att förstå de levande i Nicaragua visade det sig vara nödvändigt att börja med de döda”, skrev Salman Rushdie efter sitt besök i Nicaragua. Bara inom loppet av de sista 30 åren har landet genomlevt diktatur, revolution, motrevolution, jordskalv, orkaner och vulkanutbrott. Men trots alla prövningar präglas Nicaragua av fantastisk gästfrihet, tillmötesgående och påtaglig livsglädje. Landets händelserika förflutna gör att det dagliga livet levs med intensitet och iver. Man ser föräldrar med krigserfarenheter och tidigare osäkra livssituationer överösa sina barn med uppmärksamhet och kärlek, och man blir inbjuden på middag av människor som knappt har pengar till salt på bordet.

Som man kan förstå är det svårt att beskriva en generell nicaraguansk livsåskådning, och särskilt svårt utan att ha landets historia och religion i åtanke. Den sandinistiska revolutionen och inbördeskriget 1978-79 står som en genomgripande händelse för alla nicaraguaner, oavsett politisk övertygelse. Ett folkligt uppror störtade den 70 år gamla Somoza-diktaturen, uppkallad efter familjen som i tre generationer behandlat landet som sin personliga egendom. Den 19 juli föll regimens siste diktator Anastacio Somoza, och kommunisterna i El Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) övertog ledningen av landet. Även om revolutionen idag ligger åtskilliga år tillbaka i Nicaraguas historia och sandinisterna förlorade de fria valen 1990, 1996 och 2001 väcker politiken fortfarande starka känslor, och 2006 röstades den f d sandinistiska presidenten Daniel Ortega Saavedra åter till makten.

”Sandino vive” (Sandino lever), står det på en betongvägg rätt utanför flygplatsen i Managua. Ett rödaktigt stenblock svarar ”Cristo vive” (Kristus lever), och ”viene pronto” – han kommer snart. Det är ett talande exempel. Ända fram till idag sägs det att Sandino är en av de avlidna som i realiteten aldrig dog, och han blir omtalad med samma ordalag och symbolism som Kristus. Dessa två, eller deras ideologiska efterföljare i respektive sandinismen och katolicismen, kan sägas besitta en unik position i den nicaraguanska folksjälen.

Största delen av nicaraguanerna är katoliker, och det nicaraguanska sättet att vara kan till stor del förstås utifrån katolska referensramar. Det ser man bland annat i förhållandet mellan könsidentitet och religiösa nyckelsymboler. I Nicaragua, som i andra länder i Latinamerika, symboliserar Jungfru Maria renhet, kärlek, trofasthet och lidande. Dessa egenskaper speglas i idealiseringen av moderskapet som heligt, och mönsterbilden av modern blir därför centrum i världen genom sin förmåga att föda barn. Familjeidealet i Nicaragua är en samlad, patriarkalisk familj där fadern är försörjare och moraliskt överhuvud. Men i många fall grusas idealet: ett stort antal hushåll består uteslutande av ensamstående mödrar och deras barn. Trots, eller kanske på grund av, det starka modersidealet är Nicaragua ett mansdominerat samhälle med vitt skilda värden för män och kvinnor. Män blir värderade utifrån traditionellt maskulina egenskaper, medan kvinnor nästan uteslutande värderas som ärbara eller ärelösa utifrån sin moraliska karaktär.

Klyftorna mellan människorna i Nicaragua, bland annat baserade på etnicitet, ekonomiska förutsättningar och makt, är påtagliga. Landet är fortfarande också politiskt kluvet i mer eller mindre lika delar mellan sandinistanhängare och sandinistmotståndare. Några nicaraguaner kämpar idag för att återfå tillgångar de förlorade i samband med det sandinistiska styret och krigen på 80-talet, men ännu fler kämpar för en rikedom de aldrig haft. Landet är ett av de fattigaste i Latinamerika. Ungefär halva befolkningen är idag tvungen att klara sig på mindre än en dollar om dagen. Politiska oenigheter, ekonomisk otrygghet, hög arbetslöshet och generellt osäkra familjeförhållanden kan således visa på allmänt instabila sociala relationer, men landets infrastruktur och ekonomi som drabbats hårt av det tidigare inbördeskriget och orkanen Mitch 1998, håller långsamt på att återuppbyggas.