Argentina - mer än fotboll och tango

“Latinamerikanerna är otroligt entusiastiska. I Brasilien kastar de blommor på dig. I Argentina kastar de sig själva.”–Marlene Dietrich

Man behöver inte tala länge om Argentina före tango och fotboll tas upp som ämnen. Författare och forskare har ansträngt sig för att hitta tangos melankoli i det argentinska samhället samt  den nationella arrogansen och stoltheten inom fotbollen; de ser tango i fotbollen och fotboll i tangon. På så sätt kan Diego Maradonas behålla sin centrala roll i definitionen av det genuint argentinska. Men att begränsa Argentina till detta, är i bästa fall, otroligt tråkigt. Buenos Aires har den tredje största judiska befolkningen utanför Israel. Paradoxalt nog , tog Argentina emot en stor grupp nazister efter kriget. Den argentinska huvudstaden är världsledande i antalet psykoanalytiker per capita, de har minst analfabetism i Sydamerika, och under 90-talets högkonjunktur importerade de fler silikonimplantat än något annat land. Kanske är det därför många argentinare hävdar att de representerar de ljusaste och vackraste människorna i världen. Buenos Aires anses vara Sydamerikas electronica / techno - huvudstad, men har också en av de bästa operahusen. Och i den politiska oron av krisen 2001 hade landet den tvivelaktiga äran att uppleva ett presidentskap som endast varade i en timme.

Formellt sett har Argentina sin religiösa bas i katolicismen, men landet har gett utrymme för ett brett spektra av spirituella uttrycksformer, från folkliga kanoniserade helgon och pingstförsamlingar till mystiska traditioner och New Ageinspirerade världsbilder. Och inte minst, Maradona-kyrkan. Inom Argentinas religiösa fält kan det rationella verka absurt och det absurda rationellt, och statsauktoritet blandas med magisk realism. 

Den argentinska självbilden är starkt knuten till det etniska och kulturella arvet från 18- och 1900-talets många europeiska immigranter, och den nationella stoltheten, och kanske arrogansen, är världskänd. Självaste Gud har ofta blivit tilldelad ett argentinskt medborgarskap. I Buenos Aires blandas en lidelsefull patriotism med en djup oro för landets framtid och politisk misstänksamhet. Militärdiktaturen på 70- och början av 80-talet, och kriget i vilket 30 000 människor försvann spårlöst, lever kvar i det sociala och kollek-tiva minnet. Generalernas utlandslån la grunden för den ekonomiska krisen 2001, som drev ut tusentals argentinare på gatorna i stora demonstrationer. Utrustade med grytor, pannor och andra köksredskap utgjorde de en karnevalisk iscensättning av regeringens politiska maktlöshet. Den stora medelklassen, uppväckt från 90-talets nyliberala dröm om ett behagligt liv, var plötsligt tvungna att förhålla sig till konfiskerade sparpengar, devalvering och en generell inskränkning av personlig frihet. Även om ekonomin nu är stabilare och i utveckling, så fortsätter argentinare att betrakta den politiska makten med ett vakande öga och höjer rösten vid minsta antydan till skurkstreck.

Även om ekonomin nu är stabilare och i utveckling, så fortsätter argentinare att betrakta den politiska makten med ett vakande öga och höjer rösten vid minsta antydan till skurkstreck. Samtidigt visar de en sympatisk talang för att distrahera sig från den politiska och ekonomiska osäkerheten, och kastar sig passionerat in i allt livet har att erbjuda. I porteñonatten är restaurangerna som trevligast runt tolvslaget, nattklubbarna stänger först när solen kommit en bra bit upp på himlen, och representanter för gamla och nya pengar delar gatorna med moderiktiga tonåringar, glamourösa transexuella, papperssamlare från stadens fattiga områden och, i allt större utsträckning, europeiska turister. På helgerna strömmar argentinarna till parkerna för att avnjuta sitt matete i solen, och i hemmen och i de traditionella parrillarestaurangerna erbjuder de överdådiga grillarna, den italienska glassen och malbec vinet barmhärtiga pauser från stadens skoningslösa skönhetsideal.