India is shining, but Bharat is suffering (and smiling)

Magnus Berg läste fred- och konfliktkunskap med Kulturstudier i Indien. Här berättar han om ett annorlunda studiebesök hos de kastlösa i byn Bharat:

"Till ljudet av intensiv, hjärtepumpande, tamilsk pop satt jag förväntansfull tillsammans med mina nyfunna vänner i en buss på väg ut ur det skinande Pondicherry mot Bharat – det agrikulturella Indien. Med sinnena på högvarv var den fyra timmar långa resan från Bengaliska viken mot Tamil Nadus inland en upplevelse av lukter (ja, inte ens skyddad av en kaross undgår man Indiens färgstarka lukter) och syner.

Solen stod närmast vertikalt när vi klev ur bussen i en by som uteslutande var bebodd av Daliter – mer känt som ”kastlösa” eller ”oberörbara”. Vi hade under en tid studerat kring Daliternas utsatta situation i det indiska samhället, och fältexpeditionen var precis det som behövdes för sätta våra egna studier i perspektiv. Indelade i grupper, med förberedda frågor och varsin tolk satte vi av mot olika delar av byn för att sätta oss och lyssna till en grupp människors känslor och funderingar kring sin situation. Det tog förstås en stund att börja med själva projektet, eftersom de gästvänliga människorna gärna ville att man skulle ta sig en titt i deras hem och hälsa på familjen. I ett något kaotiskt tillstånd, som inte är en ovanlig företeelse i det här oändliga landet, lyckades vi till slut komma till sans och slå oss ned för att påbörja intervjuerna. Det var en omvälvande och känslosam timme, som både innehöll stunder av skratt och förstående tystnad. I efterhand har jag insett att studier av ett folk eller en grupp blir mycket mer levande och värdefulla om man också får chansen att prata med dem, skratta tillsammans och känna deras handslag.

När vi trodde att dagen var slut och hemfärden ett faktum styrde bussen istället mot en skola för yngre barn. Jag kände mig som sällskap till en världsstjärna när vi tågade in på skolgården, då barnen kom utrusande från klassrummen – förmodligen mot lärarnas instruktioner -  och omgärdade var och en med leenden sträckta upp till öronen och armarna utsträckta för att hälsa.  Jag var fylld med en känsla av att aldrig vilja gå därifrån, och det verkar som andra också var det då vår föreläsare och seminarieledare nästan fick släpa oss därifrån för att kunna åka hem innan det blev alltför sent. Efter många om och men satt vi samlade på bussen, och jag kommer ihåg att det var den första gången som vi inte satte oss bredvid dem som vi vanligtvis umgicks med. Dagen var en isbrytare på fler än ett sätt. En dag jag inte kommer att glömma."

/Magnus Berg