Att reducera Argentina till tango och fotboll är, i bästa fall, otroligt tråkigt.
Huvudstaden har många ansikten. Här bor till exempel världens tredje största judiska befolkning utanför Israel. Paradoxalt nog tog Argentina också emot en stor andel nazister efter kriget. Buenos Aires har också flest psykoanalytiker per invånare i världen, minst analfabetism i Sydamerika, och under 90-talets ekonomiska boom importerade de fler silikonimplantat än något annat land. Kanske är det därför som många argentinare hävdar att de är det smartaste och snyggaste folket i världen. Buenos Aires räknas som Sydamerikas electronika/techno-huvudstad, men har också ett av världens bästa operahus. Och i det politiska kaoset som följde krisen 2001 genomlevde befolkningen en orolig tid då en presidentperiod kunde vara en timme.
Formellt har Argentina sin religiösa bas i katolicismen, men landet har gett utrymme för ett brett spektra av spirituella uttrycksformer, från folkliga kanoniserade helgon och pingstförsamlingar till mystiska traditioner och New Age-inspirerade världsbilder. Och, inte minst, Maradona-kyrkan. Inom Argentinas religiösa fält kan det rationella verka absurt och det absurda rationellt, och statsauktoritet blandas med magisk realism.
Den argentinska självbilden är starkt knuten till det etniska och kulturella arvet från 18- och 1900-talets många europeiska immigranter, och den nationella stoltheten, och kanske arrogansen, är världskänd. Självaste Gud har ofta blivit tilldelad ett argentinskt medborgarskap. I Buenos Aires blandas en lidelsefull patriotism med en djup oro för landets framtid och politisk misstänksamhet. Militärdiktaturen på 70- och början av 80-talet, och kriget i vilket 30 000 människor försvann spårlöst, lever kvar i det sociala och kollektiva minnet. Generalernas utlandslån la grunden för den ekonomiska krisen 2001, som drev ut tusentals argentinare på gatorna i stora demonstrationer. Utrustade med grytor, pannor och andra köksredskap utgjorde de en karnevalisk iscensättning av regeringens politiska maktlöshet. Den stora medelklassen, uppväckt från 90-talets nyliberala dröm om ett behagligt liv, var plötsligt tvungna att förhålla sig till konfiskerade sparpengar, devalvering och en generell inskränkning av personlig frihet. Även om ekonomin nu är stabilare och i utveckling, så fortsätter argentinare att betrakta den politiska makten med ett vakande öga och höjer rösten vid minsta antydan till skurkstreck.
Samtidigt visar de en sympatisk talang för att distrahera sig från den politiska och ekonomiska osäkerheten, och kastar sig passionerat in i allt livet har att erbjuda. I porteño-natten är restaurangerna som trevligast runt tolvslaget, nattklubbarna stänger först när solen kommit en bra bit upp på himlen, och representanter för gamla och nya pengar delar gatorna med moderiktiga tonåringar, glamourösa transexuella, papperssamlare från stadens fattiga områden och, i allt större utsträckning, europeiska turister. På helgerna strömmar argentinarna till parkerna för att avnjuta sitt mate-te i solen, och i hemmen och i de traditionella parrilla restaurangerna erbjuder de överdådiga grillarna, den italienska glassen och malbec vinet barmhärtiga pauser från stadens skoningslösa skönhetsideal.